Utfallet av rekommendationerna om vård och rehabilitering av höftfrakturer

Utfallet av rekommendationerna om vård och rehabilitering av höftfrakturer

Revisionsnämnden utredde hur de nationella rekommendationerna utfärdade av Tjänsteutbudsrådet och God medicinsk praxis-rekommendationerna iakttas i vården och rehabiliteringen av äldre höftfrakturpatienter vid HUS.  Höftfraktur är ett vanligt och allvarligt olycksfall bland äldre människor. En höftfraktur ökar risken att tas in för anstaltsvård, det långvariga hjälpbehovet och dödligheten.

Enligt de nationella rekommendationerna om vård och rehabilitering av höftfrakturpatienter

  • kan rehabilitering minska patientens långvariga behov av hjälp och social- och hälsovårdstjänster
  • borde rehabiliteringen centraliserats regionalt till enheter som är specialiserade på rehabilitering
  • borde en höftfrakturpatient snabbt opereras och få hjälp att snabbt bli rörlig efter ingreppet
  • är det viktigt att ombesörja en god smärtbehandling och en god näringsstatus hos patienten samt förebygga nya fallolyckor.

Som material användes statistikuppgifter, undersökningar och utredningar som genomförts inom området, intervjuer med experter samt uppgifter om höftfrakturpatienter som opererats vid HUS. Dessutom genomfördes en enkät om ordnandet av rehabilitering för höftfrakturpatienter bland kommunerna i HUS-området.

Utvärderingens resultat

Höftfrakturpatienter opereras i alla av HUS sjukvårdsområden, i regel vid sju sjukhus. Alla patienter opereras inte inom utsatt tid. Det fanns brister i registreringen av patienternas smärta, näringsstatusen och bedömningen av risken för fallolyckor.

Rehabiliteringen av patienter har inte centraliserats i alla kommuner i HUS-området.  Det finns få vårdkedjor mellan den specialiserade sjukvården och primärvården.

En mer detaljerad redogörelse för genomförandet av utvärderingen presenteras i utvärderingsberättelse 2019 (PDF 1,59 Mt) och i utvärderingspromemorian (PDF 626 kt, på finska).

Revisions­nämndens rekommendationer

  • Centralisering av höftfrakturoperationer till färre enheter bör övervägas. Detta är motiverat med tanke på vårdprocessens smidighet och patientsäkerheten.
  • Ordnandet av vården och rehabiliteringen av höftfrakturpatienter ska överenskommas tillsammans med kommunerna och med beaktande av de nationella rekommendationerna.
  • Höftfrakturpatienters tillgång till operation inom utsatt tid bör säkerställas.
  • En enhetlig uppföljning av kvaliteten och effektiviteten hos vården av höftfrakturpatienter bör utvecklas på HUS-nivå.
  • Större vikt bör fästas vid genomförandet av smärtbehandlingen för äldre höftfrakturpatienter samt bedömningen av näringsstatusen och risken för fallolyckor.